Jag brukar inte gå i kyrkan, jag känner mig inte hemma där, jag kan inte koderna, jag vet inte hur det fungerar.
Nåväl nu var det en god vän som hade arrangerat en konsert med lite sång och poesi. Som avslutning hölls en medeltidsmässa. Prästen var på plats och det sjöngs psalmer och det var så där kyrkligt eller vad man nu ska kalla det.
Helt plötsligt ställer sig alla upp, jag begriper inte varför men man vill ju inte skämma ut sig så jag ställer mig upp som alla andra. Sen sätter sig alla efter ett tag. Det sjungs en psalm till och alla ställer sig upp igen, jag börjar känna mig förvirrad över detta upp och ner i tid och otid. Bakom mig sitter B, hon är nog inte heller riktigt hemma, därför säger hon direkt från hjärtat utan att tänka sig för - Det var ett jävla resande upp och ner! Hon svor i kyrkan! Och vi inser alla runtomkring henne det komiska i situationen.
Då sker det som inte bör ske, en skrattattack bryter ut, ja den bryter inte ut, jag lyckas behärska mig med blodtrycket på 240 och hela kyrkbänken gungar där jag vrider mig dubbel för att inte skratta högt. Bakom mig sker motsvarande krumsprång och förkvävda gapflabb, ingen får skratta högt. Jag kan säga att det är mycket mycket svårt att inte skratta högt när alla runtikring har samma problem.
Och allt detta bara för frasen, - Det var ett jävla resande upp och ner, direkt från hjärtat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
7 kommentarer:
Av någon anledning tror man att den genomsnittlige kyrkobesökaren uppfattar den minimala symbol som reglerar när man ska stå, respektive sitta. Den ser ut på följande sätt. *
Man kan säga att det är som en stjärna i kanten till dem som fortfarande kan skryta att de har ledsyn.
*** så då vet jag nu. men håll med om att situationen i sig är toppmaterial för en vansinnigt rolig sketch.
Hela kyrkan reser sig upp och ner fullständigt förvirrat och oregelbundet. Jaja jag vet, jag överdriver kraftigt. Det var bara några klåpare längst bak som var förvirrade. Däribland jag.
Nej, du överdriver inte. Det var sjukt komiskt. Men det ska tilläggas (och ny låter jag som en tvättäkta försvarsadvokat) det var ovanligt krångligt på grund av den medeltida mässan. Jag har själv aldrig varit med om dess like. Själv känner jag mig mer förvirrad när man förväntas sjunga små stycken som inte finns nedskrivna någonstans. Nåt om nån Gud som vi tackar, eller nåt. Då har man inte en susning att hänga med. Jag brukar passa på att nysa då. (eller fisa om det går förbi ett oskyldigt barn)
aaah ha ha ha du är en ulv i fårakläder, stackars små oskyldiga barn.
Åh, så här är det: Man måste inte resa sig upp bara för att det står en stjärna eller för att alla andra gör det. Man kan sitta ner eller stå upp eller stå på knä eller ligga i bänken eller sitta med benen i lotusställning. Det som känns mest bekvämt eller rätt för var och en. Att det finns ordningar har att göra med, att man kan tycka om att lära sig symboliken och pröva den med sin kropp. För att ingå i ett större skeende än tiden rymmer. Men det finns inte några måste.
Märkligt, att utomkyrkliga alltid tror det. Och att vi kyrkliga är så dåliga på att berätta hur det är med saker och ting!
Bra så. Jag menar inget illa med min ögonblicksbild. Det var ju bara i just det ögonblicket med andaktsstämningen för komiskt med hennes kommentar. Dråplig situationskomik på högsta nivå.
Nej, såklart det inte var något annat än humor!!! Gillar det.
Men bakom finns ju denhär konstiga uppfattningen, att man måste göra rätt....
Skicka en kommentar